Imorgon är det den första juni, och dags för sommarens sommarklämtningar än en gång. Kyrkklockorna på Gamla Malmen ringer varje sommarmorgon och sommarkväll klockan 6, eller rättare sagt – dom klämtar. Klämtningen är en lite svagare klockringning, men hörs bra om man som jag har svårt att sova om nätterna och bor precis ett stenkast från kyrkan!
Jag har försökt luska ut lite varför man ringer i klockorna varje sommarmorgon och det var lite svårt att få nåt svar. ”Av gammal tradition” verkade konsensus vara, inklusive ”det är inte meningen att nån skall vakna av klämtningen”, så jag fick leta vidare, men den här gången begav jag mej ut på internet i stället för att fråga runt på Pastorskansliet och andra ställen. Jag misstänkte att det här var en gammal katolsk sed, för katolska seder verkar dö ut rätt så långsamt här i vårt Pargas som formellt har varit protestantiskt i närmare 500 år.
Angelusringningen inom katolska kyrkan består av 9 klämtningar, eftersom 9 är ett heligt tal bestående av 3 gånger 3, treenigheten gånger tre med andra ord. Angelusringningen görs klockan 6 på morgonen, klockan 12 och klockan 18 på kvällen, och då är det meningen att alla rätttrogna katoliker skall falla på knä och be en bön. Ringningen är uppdelad i grupper om 3 och mellan grupperna av ringningar skall man hinna säga en bön. Vissa orter har fortfarande kvar alla angelusringningar, andra har endast klockan 12 och kl 18.
Kanske klockklämtningen var just en sån grej, ett hjälpmedel för folk att hålla reda på när dom skulle be sin morgonbön? Jag letade vidare på nätet och hittade info om hur man i Schweitz firar sommarklockringning med en stor fest. Sommarklockringningsfesten heter Sechseläuten och betyder ungefär kl 6-ringningen. Festen bygger på en medeltida tradition om sommarringningar, som användes för att visa att nu var det dags för sommararbetstider, och man inledde sommaren med en stor fest för att fira just det. Det var kanske inte precis hur klockringningen användes här i Norden, men kanske det ändå fanns nån medeltida idé bakom det som var gemensam, om varför man just skall ringa klockorna specifikt på sommaren och inte året om?
Det här med att be böner vissa tider på dagen och att ha nåt slags hjälpmedel för att hålla koll på när det är dags för en bön är en urgammal tradition som kallas tidegärd. I vår kultur härstammar den ursprungligen från judendomen som hade sina speciella tider på dygnet för bön. Traditionen togs sen upp av den katolska kyrkan i form av klockringning och inom islam i form av böneutrop från en minaret.
Kyrkornas klockringning varierar från ort till ort, men på vår lilla ort tycks man köra katolskt. Klockringningen på morgonen är tydligen en Laudes, en morgonbön, och på kvällen en Vesper, aftonbön. I wikipedia kan vi läsa:
I Sverige kvarlevde tidegärden länge efter reformationen, i synnerhet i domkyrkorna och vid prästutbildningarna. Men under slutet av 1600-talet föll den ur bruk och ersattes av olika predikogudstjänster.
tja, vissa små orter hängde tydligen inte riktigt lika snabbt med i svängarna!
Jag letade vidare och hittade i Nordisk Familjebok, under Brevarium:
Bönetimmarna hafva lämna minnen efter sig i de svenska kyrkorna vanliga ringningarna eller klämtningarna, i åtskilliga städer kl 10 f.m. och 4. e.m., på landet stundom sommartid kl 6 f.m. och 7 e.m.
Katolska präster och andra fromma välstående personer, hade ofta ett brevarium som var en bok där det stod en massa praktiska saker om religionen inklusive bönetimmarna. Utgående från brevariet visste prästen hur det rituella inom församlingen skulle gå till och där stod som sagt dessa bönetider uppräknade. Senare utfärdade en del påvar bestämmelser om att enskilda präster själva fick bestämma om ringningarna, men ute på landet gick det långsamt till med såna radikala reformer. Där höll man sig troget till det gamla invanda och bekanta!
Jag hade ett vagt minne av att ha läst nåt om klockringningen i Pargasbygdens Historia och efter lite letande hittade jag till slut nästan svaret! Såhär står det i Pargasbygdens Historia I (av Gabriel Nikander, 1955):
Varje vardagsmorgon kl 6 och varje afton – om sommaren kl 20 , om vintern kl 18 – ringes i kyrkans storklocka nio klämtslag, en sed som obruten bevarats genom tiderna. Ingen minns nu mera att man i katolsk tid läste ett Ave Maria mellan varje klämtslag. Kanske ingen heller mera läser någon morgon- eller aftonböd därvid. Men ännu i seklets början lade man vid aftonklämtningen undan alla arbeten och tog sig stillhet, på lördagen helgdagsstillhet. Vackert ljuder klämtslagen ännu över bygden, ehuru endast de gamla iakttar den åldriga seden med bön.
Författaren funderar vidare kring det här med böner och helgdagar:
Dessa seder skänkte livet en yttre helgd. Nu rullar maskinerna i fabrikerna natt och dag, under helg och söcken. Detta har tryckt sin prägel på livet också utanför fabriken. Den stora bebyggelsen av egna hem runt Malmen har till stor del vuxit upp genom söndagsarbete, ty vardagskvällarna har inte räckt till. Arbetarna har på vilodagen hamrat, huggit och sågat. Vare dock genast sagt att ingen må klandra dem, som sålunda skapat en ny hemmets värld långt bättre än den, där forna tiders arbetarfamiljer växte upp. Sabbaten är till för människans skull och inte människan för sabbaten.
Imorgon bitti om jag än en gång sover lätt och vaknar kl 6 till klockklämtningarna så vet jag i varje fall varför klockorna ringer. Och framför allt att dom överhuvudtaget ringer, för det var en himla massa mänskor som sade åt mej att jag inbillade mej när jag berättade att det ringer i kyrkklockorna varje tidig sommarmorgon!